Djupare kontakt i relationen – när vi tappar bort oss själva

Ibland undrar jag om vi människor är så upptagna med att vara det vi tror att vi behöver vara, att vi glömmer bort vilka vi faktiskt är.

Partnern. Föräldern. Den starka. Den ansvarstagande. Den som alltid ställer upp. Den som håller ihop allt. Den som aldrig behöver hjälp. Den som anpassar sig.

När våra roller blir en del av vilka vi tror att vi är

Vi har så många roller.

Och rollerna är inte fel. De behövs. Problemet uppstår när vi börjar tro att rollen är vi.

När vi så länge har fungerat på ett visst sätt att vi inte längre märker att vi gör det.

Omedvetna mönster som skapar avstånd i relationen

Det är där vår omedvetna programmering kommer in.

Vi bär med oss erfarenheter från livet. Det vi lärde oss som barn. Hur vi lärde oss att få kärlek, trygghet och bekräftelse. Vad som hände när vi visade känslor. Vad som hände när vi sa ifrån. Vad vi behövde göra för att bli accepterade.

När vi reagerar automatiskt istället för att vara närvarande

Så småningom blir mycket av det automatiskt.

Vi reagerar innan vi hinner tänka.

Vi drar oss undan när vi egentligen längtar efter närhet.

Vi blir arga när vi egentligen är rädda.

Vi börjar kontrollera när vi egentligen känner oss otrygga.

Vi anpassar oss när vi egentligen vill säga nej.

Vi försöker vara starka när det vi egentligen behöver är att få vara sårbara.

Det autentiska jaget – vem är du bakom dina försvar?

Och kanske är det allra svåraste att vi inte alltid ens vet att vi gör det.

Vi tror att det är så här vi är.

Men kanske är det inte vårt autentiska jag som talar.

Kanske är det vår programmering.

Och jag tror att det är här många relationer börjar tappa sin närhet.

Inte för att kärleken har försvunnit.

Utan för att två människor gradvis börjar mötas genom sina försvar, sina roller och sina gamla strategier istället för att mötas som de människor de faktiskt är.

När vi tappar kontakten med oss själva blir det också svårare att skapa en djupare kontakt i relationen.

Man kan leva sida vid sida och ändå känna sig väldigt ensam.

Man kan älska någon djupt och samtidigt känna att man inte riktigt når fram till varandra.

För vi kan inte skapa riktig kontakt med någon annans mask.

Vi behöver få möta människan bakom den.

Varför sårbarhet kan skapa djupare kontakt

Och det kräver mod.

För när vi börjar släppa våra roller och våra automatiska strategier kommer vi närmare något mycket mer naket.

“Det här är vad jag egentligen känner.”

“Det här är vad jag egentligen behöver.”

“Det här är jag.”

Och kanske är det just där den riktiga kontakten börjar.

Inte när vi blir bättre versioner av oss själva.

Utan när vi vågar vara mer av dem vi faktiskt är.

När vi vågar släppa taget om det vi tror att vi måste vara för någon annan och istället vågar visa oss som människor – ofullkomliga, rädda, längtande, starka, svaga, kärleksfulla och ibland helt förvirrade.

Hur hittar vi tillbaka till varandra?

Det är där vi kan börja se varandra på riktigt.

Och kanske är det också där vi kan hitta tillbaka till oss själva.

Inte när vi blir bättre versioner av oss själva.

Utan när vi vågar vara mer av dem vi faktiskt är.

Vill ni ha djupare kontakt och mer samhörighet i relationen?

Börja med att fråga er själva:

Vem är jag när jag inte längre behöver agera efter min roll?

Och våga sedan visa lite mer av den personen för den du älskar.