Vi bär alla två resväskor – oro för framtiden och dåtid

Många av oss funderar någon gång över livets riktning – hur vi hanterar oro för framtiden och tankar om dåtid, och hur vi egentligen vill leva våra liv.

Det finns ett gammalt uttryck som säger att frågan inte är hur man har det, utan hur man tar det. 

Jag tänker att det både är sant – och lite farligt om det missförstås.

För det finns saker i livet som gör ont på riktigt. Att förlora någon man älskar. Att bli sjuk. Att gå igenom svåra perioder i livet. Den typen av smärta går inte att tänka bort och ska inte heller förminskas. Sorg är inte ett misslyckande – det är ofta ett kvitto på kärlek. 

Och samtidigt är det många av oss som, trots att våra grundläggande behov är uppfyllda, går runt och bär på en annan sorts tyngd. 

Vi bär på två resväskor. 

Vi bär ofta två resväskor genom livet – dåtid och framtid.

Den ena är fylld av dåtid – sådant vi ångrar, konflikter som gnager och saker vi önskar att vi hade gjort annorlunda. 

Den andra är fylld av framtid – oro, tänk om, och allt som kanske kan gå fel. 

Problemet är att vi bär dem hela tiden, och de kan vara förvånansvärt tunga. 

Och medan vi kämpar med tyngden från gårdagen och morgondagen missar vi ofta den enda plats där livet faktiskt händer – nu.  

Livet kommer alltid att innehålla osäkerhet. Det finns ingen försäkring som garanterar oss ett långt liv eller ett liv utan smärta eller förluster. Ingen av oss vet egentligen något om morgondagen. 

Så frågan blir kanske inte bara hur vi har det. 

Frågan blir också:

Vad gör vi när oro för framtiden och dåtiden tar plats i livet?

Vad vill du lägga din tid och energi på? 

Vilken riktning vill du att ditt liv ska röra sig i? 

Ibland står vi vid små eller stora vägskäl i livet. Ska jag söka det där jobbet? Vågar jag visa att jag är intresserad av den här personen? Vågar jag utbilda mig till det jag drömmer om? 

Ibland känner vi besvikelse på vår chef, våra kollegor eller vår familj och fastnar i att älta oförrätter, samtidigt som vi rättfärdigar vårt eget beteende.

När jag står där – rädd för allt som kan hända, eller upptagen av att lägga skuld på händelser eller människor i mitt liv – kan en enkel fråga vara hjälpsam att stanna upp med: 

Tar mina val mig närmare det liv jag vill leva – eller längre ifrån det?

Vi kan inte alltid styra vad livet ger oss. Men vi kan, steg för steg, bli mer medvetna om hur vi vill förhålla oss till det. 

Och ibland börjar förändring inte med stora beslut – utan med att vi stannar upp och frågar oss själva: 

Är jag på väg dit jag faktiskt vill? 

Om du känner att du står vid ett vägskäl i livet kan det ibland hjälpa att stanna upp tillsammans med någon annan och utforska riktningen. 

I mitt arbete möter jag människor som vill förstå sig själva bättre och bli mer medvetna om vilken väg de egentligen vill gå. 

Ibland räcker det med ett första samtal för att börja se sin situation lite klarare. 

Kanske börjar förändring just där – när vi stannar upp och blir lite mer medvetna om hur vi faktiskt vill leva våra liv.

Du är varmt välkommen att höra av dig om du vill ta det samtalet.