The cure for the pain is in the pain-Att våga stanna i känslan istället för att fly

“The cure for the pain is in the pain.” Det är ett citat som kan kännas både provocerande och tröstande på samma gång. För vem vill egentligen stanna i smärta? De flesta av oss gör tvärtom. Vi flyr, distraherar oss, biter ihop eller försöker tänka bort det som gör ont.

Ändå finns det något djupt sant i de här orden. För ofta är det just motståndet mot smärtan som gör att den stannar kvar.

Vår instinkt att fly det som gör ont

Vi är skickliga på att undvika obehag. Vi jobbar lite mer, scrollar lite längre, tränar lite hårdare eller intalar oss att ”det inte är så farligt”. Ibland flyr vi genom prestation, ibland genom att vara duktiga, ibland genom att stänga av helt.

Det är mänskligt. Smärta – känslomässig såväl som fysisk – signalerar fara. Kroppen vill skydda oss.

Men problemet uppstår när flykten blir ett mönster. När vi aldrig ger oss själva utrymme att känna färdigt. Då blir känslorna istället kvar, lagrade i kroppen, ofta som stress, oro, trötthet eller en diffus känsla av att något skaver.

“If you name it, you tame it”

Ett annat uttryck som ofta dyker upp i sammanhang kring känslor och läkning är: “If you name it, you tame it.”

Att sätta ord på det vi känner är ett första, avgörande steg. När något bara är en diffus klump i bröstet eller en rastlöshet i kroppen kan det kännas överväldigande. Men när vi vågar stanna upp och fråga oss själva:

• Är det sorg?

• Är det rädsla?

• Är det ilska, skam eller ensamhet?

  
  

… då händer något. Känslan blir mer greppbar. Mindre hotfull. Vi skapar en relation till den istället för att bli överkörda av den.

Att namnge en känsla betyder inte att den försvinner direkt – men det gör den möjlig att möta.

“If you feel it, you heal it”

Det är här nästa steg kommer in: “If you feel it, you heal it.”

Läkning handlar inte om att tänka rätt, analysera sönder eller förstå allt intellektuellt. Den sker när vi tillåter kroppen att få göra det den är skapad för – att känna, bearbeta och släppa taget.

När vi stannar kvar i en känsla utan att fly, döma eller trycka undan, kan något börja röra på sig. Smärta som fått bli sedd och erkänd behöver inte längre ropa lika högt.

Det betyder inte att vi ska fastna i ältande. Det handlar om närvaro, inte om att drunkna i det som gör ont. Ofta räcker det med små stunder av ärlighet mot oss själva.

Vad innebär det att stanna i känslan?

Att stanna i känslan kan till exempel betyda att:

• Sitta kvar med sorgen istället för att direkt distrahera sig

• Känna ilskan i kroppen utan att agera impulsivt

• Tillåta tårar utan att skämmas

• Andas igenom ångest istället för att genast fly den

Det är inte alltid bekvämt. Ibland är det riktigt svårt. Men det är också där förändring sker.

Smärta som får passera genom oss tenderar att mjukna. Smärta vi undviker tenderar att hårdna.

Smärta som vägvisare

Känslor är inte fiender. De är budbärare. Smärta pekar ofta på något viktigt – ett behov som inte blivit mött, en gräns som överskridits, en förlust som behöver sörjas.

När vi vågar lyssna istället för att fly kan vi börja leva mer i linje med oss själva. Mer sant. Mer hållbart.

Det är inte en snabb lösning. Men det är en ärlig väg.

Kanske är det här läkningen börjar

The cure for the pain is in the pain. Inte för att smärta är något vi ska söka – utan för att den bär på sin egen intelligens.

När vi vågar stanna, sätta ord på det vi känner och tillåta känslan att finnas, kan något börja läka på djupet.

Kanske är mod inte att vara stark hela tiden. Kanske är mod att våga känna.

Vill du veta mer om mig? och hur jag arbetar kan du läsa mer här.